I första delen av sina memoarer tar Alice Lyttkens oss med till sekelskiftets Malmö och en ombonad tillvaro i ett borgerligt hem. Hon skildrar minnesbilder från barnaåren, ofta glada, men inte enbart rosafärgade. Tidigt blev hon medveten om att det fanns en betydligt otryggare värld utanför hennes egen. Det var när hon följde sin far på sjukbesök i Malmös slumkvarter och mötte nöden i ohygglig, naken gestalt. Hon berättar också soliga minnen från vistelserna på Övedskloster och Torup, miljöer som borgarflickan iakttog med beundran men också med kritisk blick för klasskillnader och ståndshögfärd. Därtill ger hon skakande sjukhusbilder från tiden som krigssköterskeelev. Några ungdomsförälskelser skildrar hon livfullt och humoristiskt för att slutligen komma fram till den stora livslånga kärleken, Yngve Lyttkens.

Ömsint och humoristiskt levandegör Alice Lyttkens sitt liv fram till år 1920 – så avlägset men med Alice Lyttkens som berättare så nära vår egen tid. Alice Lyttkens berättar med den blandning av osentimental styrka och varm inlevelse som är hennes kännetecken.