Du visste inte vad du skulle ta dig för, så du satte dig ner och började på en berättelse, fördrev tiden med att foga händelse till händelse på pappret. Du filade och slipade tills karaktären kändes levande och historien sannolik, då var du klar. Sen läste du igenom alltsammans en sista gång, medveten om att inget av vad du skrivit hänt i verkligheten, att du bara hade tänkt ut det för dig själv, och kanske velat det. Men när det händer, och det kommer det att göra, för allting händer till slut, då kommer man kanske att känna igen händelserna på din beskrivning. Man kommer att erinra sig var man läste det och ivrigt bläddra fram stället, skumma igenom orden med ett igenkännande och möjligen lättat leende. Och man kommer att veta vad man ska göra. Man kommer att veta vad man ska säga...