Bergman och Jane

En nekrokomisk spöksonat

Bergman och Jane är skriven av Vladimir Oravsky och Kurt Peter Larsen. Pjäsen är även översatt till engelska (Me Bergman, You Jane), danska och tjeckiska.

BERGMAN LEVER och ger lust att leva. Radarparet Vladimir Oravsky och Kurt Peter Larsen väcker Ingmar Bergman till liv och låter honom sammanstråla med en wannabe skådespelerska som inbillat sig att vägen till framgång inte nödvändigtvis är avhängigt av hårt arbete och talang… Bergman och Jane är Grevinnan och betjänten, August Strindberg och Spöksonaten, Shakespeare och Hamlet, Lars Norén och Leif Zern, Tarzan och Jane… 

”Det är olustigt att se konstnärer, regissörer och författare stryka kulturkypare medhårs av rädsla eller annat slags egenintresse. Även jag har den vägen vandrat. Men bara fram till den dag då kulturkyparna inte längre förmådde hämma mig, vare sig i kreativt eller ekonomiskt hänseende. Hur mycket tomgångssnack har jag inte tvingats genomlida i sällskap med dessa officiösa typer kallade kritiker, analytiker och experter! Detta djävla parasitpatrask! Kanske var det nödvändigt i början, för karriärens skull och för att uppnå den position jag så småningom fick åtnjuta, men fan va ångestfyllt och fan vad förnedrande! Fast lite roligt hade jag ändå: när jag fick läsa med vilket allvar de bemötte alla mina lögner och uppenbara påhitt. De trodde på allt – Flugornas herre om så skulle vara. Och drog därefter långtgående slutsatser rörande mina pjäser och filmer… Sånt var kolossalt roligt… Men så småningom omvandlades mitt skratt till skräck: alla dessa avhandlingar, analyser… Ingen avslöjade någonsin bluffen. 

Eftersom jag var Gud vågade ingen sig på att ifrågasätta mina budord och slå sönder mina Sinaitavlor.Vem skrivs dessa så kallade analyser för och varför? Dessa kulturkypare bryr sig inte ett dugg om konsten. Allt de producerar är uteslutande självändamål: för att främja den egna karriären, för att få husera på någon redaktion, eller bakom någon dörr prydd med en skryttitel. Världen VILL uppenbarligen bedragas, eftersom den låter sig bedragas. Jag har nog mitt på det torra men ibland, ibland när den bittra smaken från tiden när jag slickade röv gör sig påmind… Den smaken slipper jag nog aldrig. Om så maskar slukar de köttsliga resterna av mina ben kommer smaken av röv likväl leva vidare…” Ernst Ingmar Bergman [Elib]