Familjealbum är en fängslande väv av dramatik, dokumentation och vardagsliv. Författaren och regissören Joakim Groth återvänder till berättelsen om sin familj, denna gång i form av personliga minnen och återfunna dokument. Det är en inträngande tidsbild från 1960- och 1970-talets Helsingfors och en ungdom präglad av föräldrarnas tidiga död – händelser som författaren också tidigare skildrat i fiktion och dramatik. Men här är ljuset på scenen skarpare, mera avslöjande, och skildringen förgrenar sig i nya riktningar. Och som alltid när perspektivet är tillbakablickande ställs vi inför frågan hur autentiska våra minnen är. Eller är det bara minnet vi minns? Men Familjealbum är inte enbart ett porträtt av författaren som ung, det skildrar också hans föräldrar och närstående under en tid han själv inte har upplevt. Genom dagböcker, brev och dokument förflyttas vi från inbördeskriget i Lovisa till en ung kvinnas kärlek i krigets Kotka, från de ödeläggande bombningarna i Hamburg till kvinnofängelset i Tavastehus i början av 1950-talet. Här infrias inte alltid förhoppningarna, och man får göra så gott det går. ”Men vad kan man. Vi är bara mänskor.”