Efter sju års tystnad kommer Erik Wijk med en ny bok som inte liknar något annat. En vindlande essä om att närma sig jämlikhet. Med avstamp både hos klassiska tänkare som Voltaire och Rousseau och i personliga erfarenheter som systern Katarinas död i barnsängsfeber.
Det är en essä om jämlikhet. Men också en självbiografi, om barndom och systerns förtida död. Det är en livsfilosofisk tankebok. Några av våra mest älskade författare – som Astrid Lindgren och Tove Jansson – blir kärleksfullt granskade. Och det är en samtidspolitisk kritik av såväl vänstern som liberalismen. Liksom en skildring av hur nyfascismen kan sippra in i närmaste vänkretsen.

Erik Wijk ger nya ingångar till upplysningens stora namn men också till Leif GW Persson, Åsa Linderborg, Jan Myrdal, Maja Lundgren, Lena Andersson och Jimmie Åkesson.

Eftertänksamt, allvarligt och lekfullt spinner han en tråd om hur vi människor brottas med vårt medmänskliga ansvar. Alla längtar vi efter något rimligare men alla är vi sköra. Det storartade samsas med det blinda och lågsinnade.