Varför har vi efternamn? Systemet med fasta släktnamn, som är den äldre termen, fick fäste i delar av Europa omkring 1100-talet. Syftet med ärftliga släktnamn har bl.a. varit att hålla samman familjen. Det har också funnits ett behov av att identifiera och registrera människor. I stora delar av Norden uppstod bruket betydligt senare, under 1500- och 1600-talen. På Island är den gamla seden med patronymikon/metronymikon (fars- och morsnamn) fortfarande levande. Vad är det som gör att efternamn som Bredström och Dalén kan sägas vara typiskt svenska? Skiljer sig de nordiska efternamnen från dem i Tyskland och England?

Här ges i populär form en samlad översikt över uppkomsten och bruket av efternamn i Sverige, i de övriga nordiska länderna samt i Tyskland och England.

Eva Brylla är docent i namnforskning vid Uppsala universitet och har tidigare varit forskningschef vid Namnavdelningen, Institutet för språk och folkminnen, Sedan 1994 fungerar hon som språklig rådgivare åt Patent- och registreringsverkets namnenhet. Hon är också representant i Namnlängdskommittén och medredaktör i den nordiska tidskriften för personnamn, Studia anthroponymica Scandinavica.