Den politiska dikten har kommit tillbaka, säger de – fast när det gäller Claes Andersson har den väl aldrig varit borta. Särskilt om man till politiken räknar kärleken, solidariteten, erotiken, åldrandet och döden – samhället vi lever i är vi.

Det går inte att missta sig på en dikt av Claes Andersson, tonfallet av ironi, patos och oändlig ömhet – bara vemodet har djupnat med åren. Kärlek röd som blod, döden vit som snö och humor svart som ebenholts.